Seducemenot

Nitton missade samtal

Bill har bott på hotell tusentals gånger, på tusentals olika hotell, men aldrig sovit så gott som i natt. Och det har nog egentligen ingenting med den enorma sängen att göra, utan han känner sej så uppiggad, utvilad då han vaknar. Det är en härlig känsla, att vara spontan och göra något, endast för egen vinnings skull. Han gillar den känslan.

"Hey, skulle jag kunna få upp lite pannkakor, 3129, ja, ja precis. Och en stooor kopp kaffe"

Bill lägger på och lägger sej utbredd i sängen. Jisses vilket bra humör han var på idag. Han drar till sej sin väska som ligger på golvet. Och rotar reda på plånboken. 400 dollar löst, plus en massa småmynt. I brist på annat, börjar han rensa ut gamla kvitton och ler åt minnena som stiger ur den svarta läder börsen. Dem där alldeles fantastiska skorna ifån Dior som han bara var tvungen att ha, trots att dem var en aning för dyra, även för honom. Ett par skor han pratiskt taget ångrar att han köpte. Lite gammalt skit, någon mascara, lite sminkborttagning och smycken. Innan han vet ordet av knackar det på dörren och en uniformerad man kliver in.

"Här, Mr Kaulitz" Han ler, och uttalar Bills efternamn på ett minst sagt felaktigt och amrikanskt sätt. Men Bill rättar honom inte utan nickar bara och hugger in på pannkakorna.

Efter frukosten, tar han på sej träningskläder, stoppar mp3:n i öronen och springer 8 kilometer längst strandpromenaden. Det här hade han aldrig kunnat gjort hemma. Då gällde det bara att ställa sej på löpbandet. Men det verkade som om ingen, i hela LA visste vem Bill Kaulitz var, och hur mycket han än njöt utav uppmärksamheten, njöt han ännu mer utav att bara smälta in. Efter jogging turen tar han en lång dusch och där efter så tar han sin väska och tar en taxi in till centrum.

Han vandrar av och an och handlar upp ett par tusenlappar på bara 10 minuter. Men det är såå värt det. Mest är det smycken och nödvändigheter som smink och liknande. Men han hittar även ett par härliga stövlar i svart mocka, och ett par snygga sneakers till Tom. Finns det något bättre än att göra av med tusentals spänn på sej själv, är det att göra av med dem på någon annan. Han älskar verkligen att köpa saker till andra. Det är alltid mycket enklare att hitta saker till andra.

Med tio olika stora pappers påsar ifrån dyra märken slår han sej sedan ner på en uteservering. Han beställer in en latte och lutar sej sedan tillbaka. Kanske ska man flytta hit? Nej, det skulle Tom aldrig tillåta. Men han tänker iallafall boka in ett par resor så fort dem har semester. Visst det är alltid lika avslappnande att ligga på ett privat hotell och sola hela dagarna, men Bill vill inte isolera sej så ifrån mänskligheten, och inte heller ifrån all den underbara shopping kalifonien har att erbjuda.

Han tar upp telefonen. Ler svagt åt synen. Nitton missade samtal. Han hade hört hur det vibrerat i väskan då han stått i kön inne på LVs butik, men ignorerat det. Allihopa är ifrån Tom, förutom ett, Mamma.

Han ringer upp Tom först.

"Varför fan svarar du aldrig? Vad är det för mening med att du ska ha en telefon om du aldrig svarar?"

"Jag tycker om att spela spel på den"

Tom suckar högt i andra änden.

"Lever du än?"

"Nej jag ligger begravd bredvid en död farmor och telefon täckningen suger. Idiot vad tror du?"

"Vad gör du?"

"Sitter och fikar? Själv?"

"Inte så  mycket, ska ta och lägga mej snart.."

"Vad är klockan hemma egentligen?"

Tom är tyst ett par sekunder.

"Strax efter halv tolv."

"Jaha, okej, ta och vila lite då. Jag dör inte, jag lovar."

"Lova det.." Tom gäspar på andra sidan atlanten. Bill ler svagt.

"Tom, allt är okej. Jag lovar, hälsa James och mamma ifrån mej. Pussa hundarna ifrån mej!"

"Mmh, ska göra det."

"Älskar dej."

"Älskar dej också.."

Bill lägger på, och dricker sedan lite utav sitt kaffe. Hmm, vad ska han hitta på ikväll då? Kanske, gå tillbaka till den där pubben. Iallafall till att börja med. Han känner inte riktigt för fartfyllda party nätter, vill ta det lungt, dricka ett glas vin och bara.. ta det lungt. Efter att ha tömt sin kaffekopp, fortsätter han sin runda genom stan, och inte en enda gång blir han igen känd. Han hittar ett par snygga jeans, en skjorta ifrån Fred Perry och en svart helt vanlig cardigan. Då han kommer tillbaka till hotellet räknar han ut att han spenderat mer eller mindre 8 tusen på en dag. Inte så illa pinkat?

Till middagen tar han på sej ett par tighta svarta jeans, drar dem nya stövlarna som slutar en decimeter ovanför knät. En vit skjorta med ett svart bälte i midjan. Lite feminint kanske. Men Bill gillar det. Han lägger bara på en väldigt svag tunn linje kajal runt ögonen, men fransarna markerar han ordentligt och lägger tillochmed på en rad lösfransar. Sedan tar han glasögonen, han orkar inte med några linser idag. Han har svarta ganska markanta prada bågar och otroligt nog klär det honom. Det mesta klär på Bill.

Han tar sin väska och lämnar sedan rummet efter att ha lämnat ett meddelande på Toms telefonsvar.

Han besöker återigen den lilla pubben i källaren. Denna kväll sitter en ung tjej med lockigt blont hår på scenen och sjunger med en ljus country stämma samtidigt som hon spelar på en turkos fender gitarr. Bill ler då han kommer att tänka på Tom.

"Jaså du vågar dej tillbaka?"

Bill ser upp, ler emot Johnny och nickar svagt.

"Äta bör man annars dör man" Precis lägligt som han säger det ställer en ung kvinna en cesear sallad framför honom.

"Äta gör man ändå dör man" Johnny ler och sätter sej mitt emot honom i båset. "Jag hade faktiskt hoppats på att få träffa dej igen."

"Jaså?"

Johnny lägger en svart filofax i mocka med GUESS logga framför honom och ler svagt.

Bill suckade med ett leende och nickade. "Tack."

Samtidigt som lättnaden stiger i kroppen känner han besvikelsen stiga också.

"Jag hade faktiskt inte märkt att den var borta. Om jag ska vara ärlig." Han hade inte haft en tanke under hela dagen att följa något schema eller passa tider.

"Well... Vad tur att du kom tillbaka då." Johnny ger honom ett tryggt leende. "Jag måste dra, men.. jag är här varje kväll så, vi ses kanske?" Han ler.

Bill nickar. Han ser efter Johnny då han försvinner upp för trappen, sedan suckar han och såg ner på sin filofax.

Okej, han får se det från den ljusa sidan. Han fick sin filofax tillbaka. Han suckar, trycker ner den i väskan och sedan slänger han i sej salladen, ett glas vin och går tillbaka till hotellet.

Han tar ett långt bad, rakar benen och gör sej fräsh. Då han lagt på en choklad doftande ansikts mask lägger han sej i soffan, drar upp sin telefon och ringer Tom.

"Hej"

"Hej, hur är det hemma?"

"Tyst utan dej"

Bill ler och sträcker på sej. "Jag blir nog inte borta så länge. Saknar dej."

"Jag saknar dej också Bill. Det känns konstigt att inte bo med dej längre men ärligt talat... jag tror verkligen på det här med James.. han är.. verkligen.. fantastisk."

"Mmh, lite för passiv för min smak kanske, men du.." Bill ler drömmande då han berättar om Johnny, beskriver det där trygga och underhållande leendet, hans lediga stil och fnissar som en flicka då han berättade om det där 'vi kanske ses'.

"Billie! Gå inte och få ihop det med någon amrikan nu! Jag vill ju ha hem dej!" Skrattar Tom.

"Äh, hur stor chans tror du att jag har?"

"Du? Hur stor som helst."

Bill ler lite rodnande. Drar upp sin filofax. "Jag.. bokar så jag kommer hem på.." Han tystnar. Det står något. Något med en röd bläckpenna. Alla Bills aktiviteter och allt var skrivet med en svart bläckpenna. (Som han för överigt betalat 1798 kronor för). "Emh... Tom.. jag måste dra.. Jag ringer dej sen!"

Bill lägger på innan Tom hinner invända, sedan flyger han upp ifrån sängen, tvättar bort ansikts masken, slänger på en bas, mascara och anständiga kläder.

Bill har bott på hotell tusentals gånger, på tusentals olika hotell, men aldrig sovit så gott som i natt. Och det har nog egentligen ingenting med den enorma sängen att göra, utan han känner sej så uppiggad, utvilad då han vaknar. Det är en härlig känsla, att vara spontan och göra något, endast för egen vinnings skull. Han gillar den känslan.

"Hey, skulle jag kunna få upp lite pannkakor, 3129, ja, ja precis. Och en stooor kopp kaffe"

Bill lägger på och lägger sej utbredd i sängen. Jisses vilket bra humör han var på idag. Han drar till sej sin väska som ligger på golvet. Och rotar reda på plånboken. 400 dollar löst, plus en massa småmynt. I brist på annat, börjar han rensa ut gamla kvitton och ler åt minnena som stiger ur den svarta läder börsen. Dem där alldeles fantastiska skorna ifån Dior som han bara var tvungen att ha, trots att dem var en aning för dyra, även för honom. Ett par skor han pratiskt taget ångrar att han köpte. Lite gammalt skit, någon mascara, lite sminkborttagning och smycken. Innan han vet ordet av knackar det på dörren och en uniformerad man kliver in.

"Här, Mr Kaulitz" Han ler, och uttalar Bills efternamn på ett minst sagt felaktigt och amrikanskt sätt. Men Bill rättar honom inte utan nickar bara och hugger in på pannkakorna.

Efter frukosten, tar han på sej träningskläder, stoppar mp3:n i öronen och springer 8 kilometer längst strandpromenaden. Det här hade han aldrig kunnat gjort hemma. Då gällde det bara att ställa sej på löpbandet. Men det verkade som om ingen, i hela LA visste vem Bill Kaulitz var, och hur mycket han än njöt utav uppmärksamheten, njöt han ännu mer utav att bara smälta in. Efter jogging turen tar han en lång dusch och där efter så tar han sin väska och tar en taxi in till centrum.

Han vandrar av och an och handlar upp ett par tusenlappar på bara 10 minuter. Men det är såå värt det. Mest är det smycken och nödvändigheter som smink och liknande. Men han hittar även ett par härliga stövlar i svart mocka, och ett par snygga sneakers till Tom. Finns det något bättre än att göra av med tusentals spänn på sej själv, är det att göra av med dem på någon annan. Han älskar verkligen att köpa saker till andra. Det är alltid mycket enklare att hitta saker till andra.

Med tio olika stora pappers påsar ifrån dyra märken slår han sej sedan ner på en uteservering. Han beställer in en latte och lutar sej sedan tillbaka. Kanske ska man flytta hit? Nej, det skulle Tom aldrig tillåta. Men han tänker iallafall boka in ett par resor så fort dem har semester. Visst det är alltid lika avslappnande att ligga på ett privat hotell och sola hela dagarna, men Bill vill inte isolera sej så ifrån mänskligheten, och inte heller ifrån all den underbara shopping kalifonien har att erbjuda.

Han tar upp telefonen. Ler svagt åt synen. Nitton missade samtal. Han hade hört hur det vibrerat i väskan då han stått i kön inne på LVs butik, men ignorerat det. Allihopa är ifrån Tom, förutom ett, Mamma.

Han ringer upp Tom först.

"Varför fan svarar du aldrig? Vad är det för mening med att du ska ha en telefon om du aldrig svarar?"

"Jag tycker om att spela spel på den"

Tom suckar högt i andra änden.

"Lever du än?"

"Nej jag ligger begravd bredvid en död farmor och telefon täckningen suger. Idiot vad tror du?"

"Vad gör du?"

"Sitter och fikar? Själv?"

"Inte så  mycket, ska ta och lägga mej snart.."

"Vad är klockan hemma egentligen?"

Tom är tyst ett par sekunder.

"Strax efter halv tolv."

"Jaha, okej, ta och vila lite då. Jag dör inte, jag lovar."

"Lova det.." Tom gäspar på andra sidan atlanten. Bill ler svagt.

"Tom, allt är okej. Jag lovar, hälsa James och mamma ifrån mej. Pussa hundarna ifrån mej!"

"Mmh, ska göra det."

"Älskar dej."

"Älskar dej också.."

Bill lägger på, och dricker sedan lite utav sitt kaffe. Hmm, vad ska han hitta på ikväll då? Kanske, gå tillbaka till den där pubben. Iallafall till att börja med. Han känner inte riktigt för fartfyllda party nätter, vill ta det lungt, dricka ett glas vin och bara.. ta det lungt. Efter att ha tömt sin kaffekopp, fortsätter han sin runda genom stan, och inte en enda gång blir han igen känd. Han hittar ett par snygga jeans, en skjorta ifrån Fred Perry och en svart helt vanlig cardigan. Då han kommer tillbaka till hotellet räknar han ut att han spenderat mer eller mindre 8 tusen på en dag. Inte så illa pinkat?

Till middagen tar han på sej ett par tighta svarta jeans, drar dem nya stövlarna som slutar en decimeter ovanför knät. En vit skjorta med ett svart bälte i midjan. Lite feminint kanske. Men Bill gillar det. Han lägger bara på en väldigt svag tunn linje kajal runt ögonen, men fransarna markerar han ordentligt och lägger tillochmed på en rad lösfransar. Sedan tar han glasögonen, han orkar inte med några linser idag. Han har svarta ganska markanta prada bågar och otroligt nog klär det honom. Det mesta klär på Bill.

Han tar sin väska och lämnar sedan rummet efter att ha lämnat ett meddelande på Toms telefonsvar.

Han besöker återigen den lilla pubben i källaren. Denna kväll sitter en ung tjej med lockigt blont hår på scenen och sjunger med en ljus country stämma samtidigt som hon spelar på en turkos fender gitarr. Bill ler då han kommer att tänka på Tom.

"Jaså du vågar dej tillbaka?"

Bill ser upp, ler emot Johnny och nickar svagt.

"Äta bör man annars dör man" Precis lägligt som han säger det ställer en ung kvinna en cesear sallad framför honom.

"Äta gör man ändå dör man" Johnny ler och sätter sej mitt emot honom i båset. "Jag hade faktiskt hoppats på att få träffa dej igen."

"Jaså?"

Johnny lägger en svart filofax i mocka med GUESS logga framför honom och ler svagt.

Bill suckade med ett leende och nickade. "Tack."

Samtidigt som lättnaden stiger i kroppen känner han besvikelsen stiga också.

"Jag hade faktiskt inte märkt att den var borta. Om jag ska vara ärlig." Han hade inte haft en tanke under hela dagen att följa något schema eller passa tider.

"Well... Vad tur att du kom tillbaka då." Johnny ger honom ett tryggt leende. "Jag måste dra, men.. jag är här varje kväll så, vi ses kanske?" Han ler.

Bill nickar. Han ser efter Johnny då han försvinner upp för trappen, sedan suckar han och såg ner på sin filofax.

Okej, han får se det från den ljusa sidan. Han fick sin filofax tillbaka. Han suckar, trycker ner den i väskan och sedan slänger han i sej salladen, ett glas vin och går tillbaka till hotellet.

Han tar ett långt bad, rakar benen och gör sej fräsh. Då han lagt på en choklad doftande ansikts mask lägger han sej i soffan, drar upp sin telefon och ringer Tom.

"Hej"

"Hej, hur är det hemma?"

"Tyst utan dej"

Bill ler och sträcker på sej. "Jag blir nog inte borta så länge. Saknar dej."

"Jag saknar dej också Bill. Det känns konstigt att inte bo med dej längre men ärligt talat... jag tror verkligen på det här med James.. han är.. verkligen.. fantastisk."

"Mmh, lite för passiv för min smak kanske, men du.." Bill ler drömmande då han berättar om Johnny, beskriver det där trygga och underhållande leendet, hans lediga stil och fnissar som en flicka då han berättade om det där 'vi kanske ses'.

"Billie! Gå inte och få ihop det med någon amrikan nu! Jag vill ju ha hem dej!" Skrattar Tom.

"Äh, hur stor chans tror du att jag har?"

"Du? Hur stor som helst."

Bill ler lite rodnande. Drar upp sin filofax. "Jag.. bokar så jag kommer hem på.." Han tystnar. Det står något. Något med en röd bläckpenna. Alla Bills aktiviteter och allt var skrivet med en svart bläckpenna. (Som han för överigt betalat 1798 kronor för). "Emh... Tom.. jag måste dra.. Jag ringer dej sen!"

Bill lägger på innan Tom hinner invända, sedan flyger han upp ifrån sängen, tvättar bort ansikts masken, slänger på en bas, mascara och anständiga kläder.