Seducemenot

Köp en hemlighet för 50 000 kronor

"Bara så du fattar hatar jag dej för det här Tom" Bill blänger på sin bror och ser sej om. Väggarna i den stora hallen är vita. Listerna runt om valvet in till köket är i mörk ek, samma färg som klädhängaren, skohyllan och byrån.

"Hata på" Mumlar Tom, väldigt frånvarande.

"Hur fan ska du klara dej? Du kommer svälta ihjäl!"

"Det finns frysmat och pizzerior. Jag överlever." Tom drar handen över den svartvita fondtapeten inne i vardagsrummet och lägger huvudet lite på sned.

"Du kommer bli tjock!"

"Det är jag redan.." Toms röst är fortfarande lika frånvarande och less.

"Well.. då kommer du bli tjockar"

"Jag ko.." Toms försök att övertala sin bror att han faktiskt skulle överleva, även om de inte länre bodde vägg i vägg med varandra. Men avbryts utav James skrik.

"VI SKA HA DEN HÄR LÄGENHETEN TOM!" Skriker han och kommer springande ut ifrån huvudsovrummet.

"Jaså?"

"JA!"

Lägenheten är enorm, två våningar, 4 sovrum plus två större vardagsrum, ett matsalsrum och ett enormt kök. Fast storleken speglades väl även av på priset också. För inte var den billig.

"Koooom!" James drar ivrigt med sej Tom in i sovrummet. Det är stort och har en fondvägg liknande en grönskog med en stig genom på ena väggen. På andra fanns även två stycken skjutdörrar med speglar på. Tom himlar med ögonen. Walk in closeten som finns bakom spegeldörrarna är inte size 0, något som är säkert iallafall.

"Du vill alltså köpa en lägenhet bara för att få en stor garderob?"

"Yes!"

Tom kikar in i den stora garderoben. Suckar och lägger huvudet på sned.

Att flytta ihop är en stod deal. Och trots att paret just firade ett halvår tillsammans, känner båda att dem är redo. Klockan är bara 6 men ute är det redan mörkt. November mörkret kom tidigt. Tom ser sej om. Den är verkligen fin, finare än alla de andra fyra dem varit och tittat på.

"Ska vi prata om det älskling kanske?" Tom ler lite emot James som drar handen längst hyllorna i dyr ek, ena väggen, säkert 6-7 meter lång är fylld med endast såna där hyllor för skor. Och Tom tänker bara att, det lär behövas, så mycket skor som James har.

"Gillar du den?" James vänder sej emot sin bror.

"Ja"

"Gillar du ditt rum Bill?"

"Va?"

Tom skrattar lågt.

"Du trodde väl inte att vi skulle köpa en lägenhet om inte du fick plats?"

"Me-menar ni att jag ska bo här? Med er?"

"Om du vill?"

Bill ser lite fundersam ut.

"Men ni låter så mycket!"

Tom suckar.

Bill ser, fram och tillbaka mellan paret.

"Jag kanske.. inte vill bo här heela tiden?"

"Det okej det Bill. Du har ditt rum här och får sova här då du vill" Tom la huvudet på sned och log emot sin bror.

"Så.. ni ska köpa?"

James sneglar upp emot Tom. Han håller med. Det är den finaste lägenheten dem tittat på. Den dyraste, det må vara också, men helt klart den finaste.

"Älskling den.."

"Vi tar den." Tom sätter sej ner på sängen. Ena väggen i sovrummet är glasad och vätter ut emot Berlins stadsliv. Vita panelgardiner går att dra för för att stänga ute stadens existens. Tom ser på James. "Eller?"

"Jag älskar den." Han ser sej om för att ta in den överväldiga skönheten av lägenheten. "Men har vi råd? Älskling det är mycket pengar."

"Såklart vi har" Tom ser sej om samtidigt som han lägger in en snusprilla under överläppen och suckar nöjt. "Är du säker då? Du vill inte kika vidare?"

"Jag vill ha den Tom."

Ett par timmar senare har Tom bjudit sin blivande sambo på lunch på en uteservering precis nere vid kajen. Bill tackade dock nej efter ett samtal som han med nöd och inte dött utav.

Hans högra höft ömmar så fort han tänker på det. Ändå gjorde han inte det naturliga, vilket skulle vara att gömma sej, slänga telefonen i backen och gömma sej. Han hade svarat, med en klump i halsen hade han svarat och nu sitter han och väntar på en kall stentrapp i en av Berlins bakgator.

Han försöker räkna hur länge sedan det var, 3, 3 år måste det ha varit. Det hände i maj, så tre år sedan och sex månader. Tiden går så fort!

"Nej men ser man på"

Bill rycker till av rösten. Den är hes och kraxig. Som om någon vässat sin kniv längst med stämbanden.

"Vad vill du" Bill ser inte upp. Han vet mycket väl vad som väntar. Damons ansikte har han sett allt för många gånger. Han tål det knappt längre. "Jag har inte hela dagen på mej"

"Se dej."

Bill tvingas se upp för att avgöra om han är allvarlig eller inte. Men såfort han ser de svarta ögonen, så inser han att Damon inte ens har kapaciteten att tänka snälla tankar.

"Dödar det dej fortfarande?"

"Damon, säg bara vad du vill ha?!"

"Pengar."

"Jag anade det ja."

"Du har själv försatt dej i den här situationen Bill. Försök inte få det att verka som att det är mitt fel!"

"Well det är ditt fel" Bill reser sej upp ifrån trappen och granskar honom. "Hur mycket ska du ha?"

Damon rycker på axlarna.

"50?"

"Jag bär inte omkring på 50 000, jag måste hämta u..."

"En check blir bra!"

Bill ser på honom. Suckar och nickar svagt. "O.. okej. Okej jag fixar det."

Han sätter sej ner igen på stentrappen och öppnar upp den stora säckiga väskan ifrån tazuma. Får fram en cigg först, som han tänder och drar ett par behövliga bloss utav, innan han sedan letar fram checkhäftet.

"Inte ett ord då."

"Din hemlighet är säker hos mej."

"Bäst för dej." Bill ser upp på honom. Signerar checken och räcker fram den. Damon har ljusa trasiga jeans, mörka ringar under ögonen och har nog inte rakat sej på ett par dagar.

"Så..." Damon kontrollerar checken, och ser sedan med ett flin upp på Bill. "...bjuder du på lunch?"

　

Flashback

"Fan... fan Bill.." Damon lutar huvudet emot bilens fönsterruta och smeker en hand över Bills bakhuvud som rör sej i en jämn takt upp och ner över hans skrev. "Ja.. kooom igen."

Det tar inte många minuter innan Bill får en stats i munnen. Han sträcker sej efter den vit rullade cigaretten innehållande marijuana, drar sej ett bloss och lutar kinden emot Damons muskulösa överkropp samtidigt som han känner ruset sprida sej genom kroppen.

Damon pressar sina läppar emot Bills panna, och drar upp en ölflaska ur påsen på bilgolvet.

Bill, är allt för upptagen med att granska sin hand som förtillfället är det mest fashinerande han har sett i hela sitt liv. Vad är dessa utskott ur handen som rör på sej? Är det naturligt svart där längst ut? Damon är ju inte svart där? Han viftar lite med fingrarna, fnissar och masar sej upp i sittande ställning.

"Ska vi dra.. hem till mej?" Damon smeker honom med en hand över kinden och Bill tar tillfället i akt han slicka lite på hans fingertoppar.

"Mmhm" Han fnissar, ler igen och tar ölflaskan ur hans hand. Han tar en klunk av ölen, och klättrar sedan fram i förar sätet.

Att Bill inte alls är i någon form att köra just nu, tänker såklart ingen på. Klockan är närmare 4 på natten och trafiken är helt död. Så medans Damon lägger sej bekämt i baksätet så vrider Bill om nyckeln och försöker samla sej nog mycket för att inte köra av vägen direkt.

"Har du nå mer?"

"Mer vad?" Bill kastar en blick i backspegeln samtidigt som han svänger utifrån parkeringsplatsen.

"Vad tror du? Gräs såklart!"

"Åh, nej, men jag kan skaffa."

"Gör det.."

Bill vet att Damon mer eller mindre utnyttjar hans ekonomiska hållbarhet. Trots det stannar han. Och vad det beror på vet han inte. Han kan bara inte tänka sej att gå ifrån honom. Eller är det kanske känslan av att vara odödlig han inte vill förlora? För det är precis så han känner då han är omkring Damon, som om han är odödlig. Som om han kan göra allt han någonsin velat. Han är odödlig, och ostoppbar.

Tusen tankar dansar innanför pannbenet då smattret av regn når Bills hjärna, han saktar ner lite, och hör hur regnet tar övertaget och snart hörs inte Damons snarkande i baksätet.

I det svaga ljuset ifrån 7 elevens skylt kan man - ifall man är uppmärksam - urskilja ett ansikte. Två till och med. Den dryga 20 åringen verkar inte nykter då hon stödjer på en annan jämnårig tjej längst med gatan. I hörnet vid 7 eleven skiljs dem åt, delar en kyss och utan att Bill märkt det, utan att någon märkt det, kliver den berusade tjejen ut i gatan, sekunden innan hon slår emot bilens rödlackade plåt.

Bill vaknar upp. Blir nykter på loppen av en halv sekund kliver på bromspedalen.

"Helvete?!"

"Va skriker du om?" Gormar Damon och med viss möda hänger han sej fram mellan förar och passagerar sätena. "Vad fan har du gjort?!"

"Det var inte jag!"

"Kör för helvete!"

Bill ser sej om. För en sekund stirrar han rakt in i ögonen på den andra tjejen. Sedan backar han, svänger om och försvinner in i djungeln av betong och stål.

"Fan Bill.."

"Jag såg henne för helvete inte!"

"Är hon död?"

"Hur ska jag kunna veta det?!"

Bill flyr. Lämnar Damon utanför betong huset han kallar hem och tar nattbussen tillbaka till sin lägenhet. Har han dödat någon?

Nästa dag raporteras det på kvällsnytt om en ung tjej som blivit överkörd. Hon dog på fläcken och polisen har ingen misstänkt.

　

"Jag kan inte förstå hur du kan äta." Bill suckar och petar i maten. Hans aptit är så liten att den knappt finns, och att se Damon skotta i sej stora lasser av dyr potatisgratäng får han magsäck att vända sej ut och in.

"Äh kom igen, ska du dalta över det där i resten av ditt liv kommer du verkligen dö ensam!"

"Som om jag inte förtjänar det?" Bill suckar och smuttar lite på sitt vinglas. En svag bakgrundsmusik klingar men Bill känner bara hur spänningen i hans kropp byggs upp. Varje gång Damon dyker upp inträffar fler problem. Men vad ska han göra?

"Bill kom igen? Det var inte ditt fel?"
"Nehe så om det inte var mitt fel varför pressar du mej på pengar hela jävla tiden då?"

"För att det är dyrt att underhålla mina.. hobbys."

"Hobbys? Vadå? Knarka, supa och köpa horor?" Bill suckar. Damon himlar bara svagt med ögonen för han inser att det är nog vart hans mesta pengar går. "Det är väl du som satt mej i den här situationen?"

"Nej, det var du som dödade henne, jag ser bara till sa att du aldrig glömmer det!"

"Det var ditt gräs"

"Och vem hade jag fått det av?" Damon flinar.

"Håll bara käft. Okej. Hur mycket ska du ha för att aldrig söka upp mej igen?"

"Det funkar inte så Bill." Damon flinar, och skakar på huvudet. "Du ska finnas här då jag behöver dej? Förstått?"

"Vad händer om jag erkänner och sen sätter dit dej också? Medhjälp? Utpressning?"

"Det skulle du aldrig göra. Det vet du själv"

Bill ser på honom och suckar. Det är delvis sant. Han skulle aldrig kunna erkänna. Han skulle aldrig kunna försätta bandet i den positionen heller. Är han tvungen? Tjejen är död. Hon blir inte mer levande bara för att Bill åker dit.

Han har varit på hennes grav. Några veckor efter, åkte han dit och grät. Inte ens Tom, vet vad som har hänt. Inte ens Tom!

"Jag måste gå, jag har ett jobb att sköta" Bill reser sej kvickt upp. Maten han betalade 175 kronor för är helt orörd och med hela vinglaset är tömt. Han får ringa Tom. Inte sedan olyckan har Bill satt sej bakom ratten det minsta påverkad. Aldrig. Aldrig mer.

"Well, see ya" Damon lutar sej nöjt tillbaka och höjer sitt ölglas emot honom. "Föresten, kan du lämna lite dricks, man vill ju inte verka snål" Han flinar, och Bill lägger en hundring på bordet, mest för att komma därifrån utan vidare diskutioner.