Take me back

Fyfan vad jag saknar den dagen.
Jag vandrade omkring på stan och fick ont som FAN i fötterna i typ 2 timmar innan Sofia kom och mötte mej utanför globen. Så gick vi och åt på subway. Minns hur jävla krångligt det var för han som skulle ta vår beställning kunde inte ett ord svenska utan pratade bara engelska, och visst Sofia kanske är duktig på det men jag suger.
Så satt vi där och åt våra mackor, och in kommer en kille som pratar på engelska men bryter starkt på tyska. Och han ska ha typ hur många mackor som helst. Han står och pekar och pekar och försöker förklara. Eftersom det är det subway som ligger typ ett par steg ifrån globen så fantiserar vi ju såklart om att det är Mr Kaulitz som strax ska sätta sina falska hollywood tänder i en vegetarisk macka ifrån subway.
Hur som helst, efter det stod vi och frös ute i 20 minuter i kön. Vi fick komma in (efter att gubben vid dörren sökt igenom min väska, som självklart är fullproppad eftersom jag ska hem och sova hos Sofia efter så har jag ju smink och kläder och allting där i.
Väl inne fick man först och främst en liten broshyr, och jag hade gärna snattat med mej ett par till men det glömde jag bort. Vi hittade den lilla hörnan som omringades av fans som skulle köpa minnes saker ifrån denna dag ifrån Tokio Hotels offeciella shop. Först hade jag inte tänkt köpa något, men då vi sedan upptäckte att man fick finfina plastpåsar var man ju tvungen! Jag köpte min älskade lila Bill hoodie, och då jag betalat, stod jag där ett tag innan jag högg tag i en tjej som jobbade och ba "emh, skulle jag kunna få min tröja nu".
Sedan satt vi och väntade innan vi släpptes in i arenan. Där inne tog det ytterligare en timma innan lamporna släcktes. Och det var fanimej värt varenda liten sekund man väntat.
Jag har andas samma luft som Tom Kaulitz. Jag har sett Georg på riktigt. Bill sjöng fel i Forever Now. Gustav gjorde vågen.
Fan vad jag saknar den dagen!