Alltså, nu, i flera år har jag dyrkat bandet Tokio Hotel. Detta kommer nog inte som någon chock för större delen utav er läsare. (För övrigt ni läsare som inte kommenterar ett enda inlägg.)  Och ja, då många av mina, jag vet inte om jag skall kalla dem vänner, vi umgås inte alls längre, men då dem övergett bandet, så har jag fortfarande suttit och troget väntat på ett gäng nya låtar. Kanske låter det dramatiskt över att tänka så mycket på ett band. Men det är ändå.. Liksom, i dagens samhälle är väl ändå de så kallade Tokio Hotel fans, rätt så hatade av resten av ungdommarna, och får jag uttrycka min mening klart så är det på grund utav över publiceringen. För ett tag sedan kunde man knappt öppna en tidning ut att mötas utav den kända posen 'the point'.
Men nu väntar jag som sagt troget på den kommande skivan. Och vad jag hört hitils har inte varit någon hit. Visst kan man säkert gilla låtarna, eftersom det endast är refrängerna som kommit ut, och kanske har dem mer själ än vad som framfår i de få text rader man har, men av det man hört att dömma, låter det som en dålig Kill Hannah wannabe.
Tokio Hotel är inget band som ska sjunga om 'Pain of love' eller 'dark side of the sun' Dem ska köra sitt eget race, med DDM, Wenn nicht mehr geht's och Leb' die Sekunde. Jag vet att ett band och en musiker måste få förnyas. Men inte förändras. Det är två skiljda saker och jag inser att killarna inser det innan bandet som hänger på mina väggar för alltid är raderat.

Sen slänger jag oxå upp bilden för att på börja en annan hopplös text. Alltså, första gången man tjuvkikade på semesterbilderna och konstaterade att Bills vackra man var för evigt borta. Bilen är kidnappad från THF som i sin tur tagit den från Toms blogg.
Och ja, vad ska man säga. Undre bilden. Shit vad vacker *Låta som en förälskad tonåring*
Ja, det var nog allt jag hade att bjuda på idag.