Men risk att låta som en idiotisk självupptagen bitch, måste jag få tala av mej.
Det var inte första gången det hände, och kanske är det jag som överreagerar? Men då dagen gled mot sitt slut var jag inte en del av gruppen. Jag kom inte ens en minut försent till musiken och då vände ni bara ryggen åt mej? Så fort jag försökte ta del utav samtalet var det inte längre intressant och fnös gjorde ni bara åt allt jag sa. Ni slöt er som en triangel mot omvärlden, utan att släppa in någon annan så fort jag försökte bli en del. Uppåt vandrade ni i armkrok och skrattade åt något som ni bara avvisande skakade på huvuna åt mej. Och sedan, utan att dela något mer än avlägsna oförståliga skratt vandrade ni tre iväg som om jag vore ett dammkorn bakom skåpet, inte ens värdig att försöka få fram. Och inte är det första gången.
Från ert lilla perspektiv är det ingen big deal att skratta med sina vänner nej. Inte i mitt heller. Men var var jag? Jag trodde faktiskt vi var fyra om det här. Och inte ni tre bara. Jag citerar allas vår älskade Marianne: Frågar någon vad ni skrattar åt, svara för Guds skull inte ingenting.
Nu har jag väl fått skriva av mej. Och förmodligen sitter ni och klagar över hur totalt orättvis jag är just nu. Men till och med jag har en röst som jag använder då det blir för knivit. Och den rösten kan ni inte dämpa i detta tillfälle. För som sagt, kände jag mej helt betydelselös då ni skuttade iväg i armkrok, utan att ens fråga ifall jag skulle gå med er hemmåt.