Änn en gång känner jag för att öppna upp mej och spilla ord på att försöka förklara för allmänheten vad som rör sej i mitt huvud, och hur enkelt som helst är det faktiskt inte.
Det känns som om man gör samma sak, om och om igen.
Vi tillbringar, många år åt att lära oss saker, åt att begripa grejer.
Live to lern, lern to live, live to die.
Det är väl så det är? Ingenting? Det finns ingen betydelse bakom, grejen att gå i skola i 15 år.
Vi dör alla, förr eller senare, och nu ska man sätta sej, och låta vardagen passera.
Allt kommer igen, allt vi gör i skolan ena dagen, gör vi exakt det samma andra.
Det finns ingen variation i vår vardag. Vi lever knappt längre. Känns det som.

Redan nu börjar jag på siochsätt längta tills jag får flytta ut, får skaffa ett eget liv. För just nu tillhör vi någon ? Right ?
Det är så otroligt frustrerande, att flytta emellan två föräldrar varje vecka, som inte gör annat än klaga på den andre. Jag hinner knappt komma till pappa, innan det är dags att packa ihop alla grejer, och åka till det andra huset igen.
Är det så det ska vara? Det är väl ändå dem som valt att skilja sej? inte jag och Victor (inte för att jag skulle ha något emot att bli av med honom) varför ska då vi straffas och tvingas skickas emellan som ett jävla postpaket.
Det borde vara så att vi bodde på ett ställe, så fick dem flytta ut och in varje vecka, och känna hur det känns.
Det är frustrerande.
Det är milt sagt otroligt irriterande att komma till mamma och inse att just den där tröjan som skulle vara så fin till detta, ligger i garderoben hos pappa. Och sedan på måndagsmornarna då man ska packa gympa väskan inser man att "helvete också så ligger gympa byxorna hos pappa".
Folk säger väl att "skyll dej själv om du inte har packat ordentligt."
Men det är folk som inte vet hur det är att behöva dra med sej varenda mapp, varenda bok, instrument och vad fan det nu kan vara.
Nej det borde vara förbjudet att skilja sej.
Litar man inte på sin relation, well fuck that och gift er inte då!
För just nu är det så att pappa bråkar med Victor, mamma försvarar Victor, och jag hamnar i mellan då pappa och Helene försöker få mej att inse hur otroligt hopplös Victor är då han själ sprit och kör sönder skotern, och mamma försöker få mej att fatta att pappa är en hemsk människa som försöker få Victor att betala igen.
Och jag skiter blanka fan i dem. Jag har mitt eget liv att se efter.

Ja, det var nog mina klago sockar idag.
Nu är det att andas djupt och packa i ordning för ännu en dag i helvetet. Som tur är slutar jag tidigt idag och ska då hem och bara ta det lungt.